När Sara och Erik vaknar nästa morgon har snön fortsatt att falla. Spåren runt stugan är borta, men deras problem finns kvar.
"Vi måste skynda oss," säger Erik. "Vi kan inte stanna här längre."
Sara nickar och börjar packa det de behöver.
"Vad ska vi lämna här?" frågar Sara.
"En lapp på bordet," säger Erik.
Sara skriver något snabbt. Hennes händer skakar av kylan.
"Vi borde gå nu," säger Erik och tittar ut genom fönstret.
Det är tyst ute. De tar sina väskor och går mot dörren.
Då hör de något utanför. Det låter som steg i snön.
De stannar.
"Vad ska vi göra?" viskar Sara rädd.
Erik ser sig omkring. "Vi måste gömma oss, snabbt, kom!"
De springer in i ett litet rum bakom köket.
"Här kanske," säger Erik och pekar mot ett skåp.
De går in och stänger dörren. Det är mörkt och trångt.
De hör ljuden utanför. Någon rör sig runt stugan.
"Det är precis utanför," viskar Sara.
Erik tar ett djupt andetag och tänker på vad de ska göra.
Det knackar på ytterdörren.
Sara håller andan. Varje knackning känns i hennes bröst.
Ljuden fortsätter en stund och sedan blir det tyst.
"Jag tror den är borta," viskar Erik.
De går försiktigt ut ur skåpet.
Det är mörkt inne, men Erik öppnar skåpdörren lite. Inget ser ut att ha hänt.
Då knackar det igen, denna gång hårdare.
"Ingen annan vet att vi är här," säger Erik.
Sara nickar tyst, hennes händer skakar fortfarande.
"Ska vi öppna om det kommer tillbaka?" frågar Sara, tyst.
Erik ser på henne. Han vill svara men vet inte vad som är bäst.
De går tysta mot vardagsrummet igen.
Sara ser en liten ljusstråle komma in genom fönstret.
De vakar över dörren hela natten, väntar på att något ska hända.
Det är där det sista ljudet hörs. Handtaget på ytterdörren rör sig långsamt.
Sara ser det röra sig nedåt och känner marken svaja under sina fötter.
Erik tar ett steg bakåt, men drar henne snabbt med sig.
De går tillbaka till det lilla köksrummet.
På andra sidan dörren är någon eller något. De sluter ögonen och hoppas att det är bara en dröm.
"Håll tyst," säger Erik, så lugnt han kan. Men hans röst darrar.
Handtaget släpper. Allt är tyst.
De sitter länge i det lilla rummet och väntar tills de vågar sig ut.
Men de vet nu att vad det än är, kommer de nästa gång att möta det.