Det var mörkt inne i den gamla fyren. Luften var kall och luktade salt från havet. Lars och jag försökte öppna dörren, men den var av järn och satt fast. Vi kunde inte komma ut.
"Vi är fast," sa Lars. Han lät rädd.
"Ta det lugnt," sa jag. "Vi måste hitta en annan väg ut. Eller så måste vi gå uppåt."
Jag tog fram min ficklampa och tände den. Ljuset lyste upp det lilla rummet. Vi var på bottenvåningen av fyren. Mitt i rummet fanns en gammal trappa. Trappan gick uppåt mot toppen av fyren.
"De måste vara där uppe," sa jag tyst. "Johan och den andra mannen."
Vi började gå uppför trappan försiktigt. Varje steg lät under våra skor. Jag var nervös. Vi visste inte vem den andra mannen var, eller om han hade ett vapen.
När vi kom halvvägs upp hörde vi dem prata.
"Du lovade att ge mig pengarna," sa Johan. Han lät arg.
"Du fick pengarna," svarade en mörk röst. "Men du tappade väskan. Nu har polisen min bok. De har min karta."
"Det var inte mitt fel!" ropade Johan. "Jag blev rädd när jag såg båten."
"Det spelar ingen roll," sa den mörka rösten. "Vi hittar guldet ändå. Titta ut genom fönstret. Kommer det någon?"
Jag tittade på Lars. Vi nickade mot varandra. Det var nu eller aldrig. Vi sprang upp de sista trappstegen.
Rummet högst upp i fyren var ljust, eftersom det hade fönster runt om. Johan stod vid fönstret och tittade ut. Den andra mannen, en stor man i en svart rock, stod i mitten av rummet. Han höll ett verktyg i handen. Han hade börjat bryta upp golvet.
"Stanna där ni är!" ropade jag. "Släpp verktyget!"
Mannen vände sig om och tittade på oss. Han såg arg ut. Han kastade verktyget mot mig. Jag duckade, och verktyget träffade väggen med en smäll. Mannen sprang sedan mot fönstret. Han tänkte hoppa ut! Fyren stod på en klippa, och havet var nedanför.
"Stopp!" skrek Lars, men mannen lyssnade inte. Han krossade glaset och hoppade ut mot havet.
Vi sprang fram till fönstret och tittade ner. Vågorna slog mot klipporna. Det fanns inget spår av mannen. Han hade försvunnit i vattnet.
Vi vände oss mot Johan. Han satt på golvet och grät. Han såg trött och liten ut.
"Det är över, Johan," sa Lars lugnt. "Berätta sanningen för oss nu."
Johan tittade upp på oss. Tårarna rann nerför hans kinder. Han pekade på hålet i golvet.
"Det finns en gammal skatt där," sa han. "Guld från ett gammalt skepp. Han tvingade mig att hjälpa honom att hitta den. Jag ville inte, men han hotade mig och min familj."
Vi hade hittat sanningen, men vi var fortfarande instängda i fyren. Dörren där nere var låst, och mannen i rocken hade nog nyckeln med sig ner i havet. Hur skulle vi komma ut nu?