Lars, Johan och jag satt tysta högst upp i fyren. Vinden blåste utanför det trasiga fönstret. Vi var kalla, trötta och inlåsta.
"Hur ska vi komma ut härifrån?" frågade Johan tyst. Han skakade av kylan.
"Vi måste tänka," sa jag. "Om dörren där nere är låst, måste vi hitta ett annat sätt att få hjälp."
Lars tog upp sin polisradio, men den fungerade inte. "Ingen signal här inne," sa han ledset. "Väggarna är för tjocka."
Jag gick fram till det krossade fönstret. Ön låg tyst och mörk nedanför oss. Det var sent på kvällen och ingen var ute. Men sedan kom jag på något.
"Lars," sa jag, "den gamla fyrlampan. Fungerar den fortfarande?"
Lars tittade upp. I mitten av rummet stod en stor, gammal glaslampa. Den hade inte lyst på många år.
"Kanske," sa Lars. "Om vi kan hitta strömbrytaren. Byns elektriker sa att den fortfarande har ström."
Vi började leta i rummet. Under brädorna som mannen hade brutit upp fanns en gammal strömbrytare. Jag tryckte på den stora röda knappen. Det sprakade till, och sedan tändes ett starkt ljus. Fyren lyste upp igen! Ljuset lyste över havet och ön.
"Nu kommer de att se oss i byn," sa Lars med ett stort leende. "Alla kommer att undra varför fyren är tänd."
En timme senare hörde vi röster och slag på dörren längst ner. Någon hade kommit för att rädda oss. Det var byns brandkår. De bröt upp den gamla järndörren med verktyg. Vi kunde äntligen gå ut i den friska luften.
När vi kom tillbaka till polisstationen berättade Johan hela historien. Mannen hette Karl. Han var en farlig brottsling från fastlandet. Karl hade hittat information om en guldskatt i skärgården och tvingade Johan att hjälpa till med sin båt. Det var Johan som hade skrivit lappen i båten eftersom han var rädd.
"Jag ber om ursäkt," sa Johan och tittade ner. "Jag var rädd att han skulle skada min familj om jag pratade med er."
Lars nickade. "Du gjorde ett misstag, Johan. Men du är säker nu. Vi ska skydda dig."
Dagarna efteråt letade polisen efter Karl i havet, men de hittade honom aldrig. De hittade inte heller guldet i fyren. Hålet var tomt. Kanske fanns det aldrig någon skatt där, eller så hade någon annan redan tagit den för längesedan.
Ön blev som vanligt igen. Bagaren bakade sitt bröd. Båtarna låg vid bryggan. Människorna drack kaffe och pratade om vädret.
Mitt arbete som polis kändes viktigare nu. Jag förstod att mitt jobb handlade om mer än hundar som sprang bort. Det handlade om att skydda de människor som bodde här, oavsett vad som hände.
När jag tittade ut över havet den sista kvällen, kände jag en stark frid. Kanske skulle det bli lugnt en lång tid framöver. Kanske inte. Men jag, Erik, var redo för vad som än kom. Skärgården hade blivit mitt sanna hem.