Hjärtat slog snabbt. Jag stod vid fönstret. Mannen i mörkret rörde sig inte. Han bara stod där och tittade på mig. Jag öppnade dörren försiktigt och gick ut.
"Hallå!" ropade jag. "Vem är du? Vad vill du?"
Mannen svarade inte. Istället vände han sig om och sprang iväg. Han sprang snabbt mot skogen. Jag försökte följa efter honom, men det var för mörkt. Jag hade ingen ficklampa med mig. Efter några minuter tappade jag bort honom. Det var svårt att se bland träden.
Jag gick tillbaka till polisstationen. Jag låste dörren och ringde till Lars. Klockan var sent, men han svarade direkt.
"Lars, det var någon här," sa jag. "En stor man i en mörk rock. Han stod utanför mitt fönster och tittade in."
"Såg du hans ansikte?" frågade Lars oroligt.
"Nej, det var för mörkt," svarade jag. "Men han sprang iväg när jag öppnade dörren. Jag tror att det är samma man som Johan pratade med i morse."
Lars kom till stationen tjugo minuter senare. Vi tittade runt utanför byggnaden. Vi hittade stora fotspår i leran. Fotspåren gick från fönstret och in i skogen.
Nästa dag bestämde vi oss för att prata med Johan igen. Vi åkte till bageriet tidigt på morgonen. Men bageriet var stängt. Det fanns ingen skylt på dörren. Det var mörkt där inne.
"Det här är inte likt Johan," sa Lars. "Han stänger aldrig bageriet på en vardag."
Vi åkte hem till Johans hus. Det låg lite utanför byn. Johans bil stod på uppfarten. Vi knackade på dörren, men ingen öppnade. Jag testade handtaget. Dörren var olåst. Vi gick in i huset.
"Johan? Är du hemma?" ropade jag.
Ingenting hördes. Huset var tyst. Men det var stökigt överallt. Lådor var öppna. Kläder låg på golvet. Någon hade letat efter något. Någon hade vänt upp och ner på hela huset.
"De letade efter något viktigt," sa Lars och pekade på ett trasigt skåp i vardagsrummet.
"Kanske boken," sa jag. "Den svarta boken som vi hittade i väskan. Boken med kartan och det röda korset."
Lars nickade. "Vi måste åka till fyren. Det röda korset på kartan visar den gamla fyren på norra ön."
Vi tog polisbilen och körde mot norr. Vägen var dålig och smal. Det fanns nästan inga andra hus där. Den gamla fyren hade inte använts på femtio år. Den var övergiven och farlig.
När vi kom fram såg vi något konstigt. Det stod en mörk skåpbil parkerad bredvid fyren. Den var gömd bakom några stora träd. Det kändes som om vi närmade oss sanningen.
Vi gick försiktigt fram till fyren. Dörren stod lite öppen. Jag hörde röster inifrån. Två män pratade högt med varandra. Jag kände igen den ena rösten. Det var Johan.
Vi tog fram våra vapen och gick in genom dörren. Det var mörkt och fuktigt inuti.
"Polisen!" skrek Lars. "Visa er!"
Plötsligt hörde vi ett högt ljud. Dörren bakom oss stängdes med en smäll. Någon låste den utifrån. Vi var instängda. Det fanns ingen väg ut.