Johan höll hårt i min axel. Gatan var mörk och det var inte många människor ute. Jag kände paniken stiga. Jag hade önskat att jag aldrig träffat honom.
"Släpp mig, Johan," sa jag och försökte dra mig loss. "Jag har inte trettiotusen kronor. Jag är student. Du vet det."
"Det bryr jag mig inte om," väste han. "Du lånade pengarna. Du sa att du skulle betala tillbaka innan du flyttade. Om du inte ger mig pengarna kommer jag att gå till polisen, eller värre."
"Jag lånade inte pengarna!" skrek jag, men jag höll rösten låg så ingen annan skulle höra. "Du stal de pengarna från din chef! Du lurade in mig i ditt problem när du gömde pengarna i min väska!"
"Det spelar ingen roll vems fel det var," sa Johan kallt. "Du hade pengarna när vi gjorde slut. Jag vill ha tillbaka dem."
Det var sant att jag hade haft pengarna. Efter att vi gjorde slut upptäckte jag att han hade gömt en tjock papperspåse med kontanter i min garderob. Jag var rädd och visste inte vad jag skulle göra, så jag tog pengarna med mig till Stockholm. Jag hade använt en liten del av dem för att betala Göran första månadshyran, för jag hade inga egna sparpengar.
"Jag... jag har inte alla pengar kvar," erkände jag. Jag ångrade direkt att jag sagt det. Det var ett stort misstag.
Johan blev arg. Hans ögon blev mörka. "Vad fan säger du? Har du spenderat mina pengar?"
Innan han hann göra något mer hörde vi en röst.
"Är allt okej här?"
Vi vände oss om. Det var Markus. Han hade sin cykel och stannade precis bredvid oss. Han tittade misstänksamt på Johan.
"Markus!" sa jag, förvånad och lättad. "Vad gör du här?"
"Jag var på väg hem från biblioteket. Såg att det var du," sa han. Sedan tittade han argt på Johan. "Vem är det här? Stör han dig?"
Johan släppte min axel snabbt. "Det här är mellan mig och min flickvän," sa han aggressivt.
"Ex-flickvän," rättade jag snabbt.
Markus ställde ner sin cykel. "Lämna henne ifred. Annars ringer jag polisen."
Johan skrattade hånfullt. "Ring polisen, du. Hon är tjuven. Fråga henne vad hon har i sin lägenhet. Hon har mina stulna pengar."
Markus tittade på mig med stora ögon. "Vad menar han, Linnea? Stulna pengar?"
"Jag... det är komplicerat," stammade jag. Tårarna började bränna i ögonen. Jag hade velat berätta för Markus sanningen, men inte så här. Inte på gatan, framför min värsta fiende.
Johan pekade på mig. "Du har till på lördag, Linnea. Om jag inte får pengarna då, berättar jag allt för din hyresvärd, ditt universitet och för polisen."
Johan vände sig om och gick snabbt iväg längs den mörka gatan. Jag och Markus stod kvar. Det var helt tyst mellan oss i flera sekunder. Jag skämdes så mycket att jag inte kunde titta på honom.
"Linnea," sa Markus med låg röst. Han lät besviken. "Är det sant? Har du stulna pengar?"
"Markus, snälla, låt mig förklara," sa jag och grät.
"Hur kunde du ljuga för mig?" sa han. "Jag trodde att jag kände dig."