Markus tittade på mig med en blick full av besvikelse. Han skakade på huvudet, satte sig på sin cykel och cyklade iväg. Han lät mig inte ens förklara. Jag kände mig mer ensam än någonsin.
När jag kom hem till Görans lägenhet låste jag in mig på mitt rum. Jag drog fram papperspåsen med pengarna som jag hade gömt under sängen. Det var tjugofyra tusen kronor kvar. Johan krävde trettio. Jag saknade sex tusen kronor. Jag hade ingen möjlighet att få fram så mycket pengar till på lördag, inte ens med mitt nya restaurangjobb.
Nästa dag i skolan satt jag ensam. Sara kom fram och frågade hur det var, men jag sa att jag var sjuk. Jag såg Markus på avstånd, men han vände bort blicken. Han ville uppenbarligen inte ha något med mig att göra längre.
Jag insåg att Johan hade rätt. Om han gick till polisen, skulle jag få skulden. De skulle hitta pengarna i min lägenhet. Jag skulle bli av med min studieplats och få ett straff. Jag hade gjort ett fruktansvärt misstag när jag tog med mig pengarna till Stockholm. Jag borde ha gått till polisen i min hemstad direkt.
På torsdagskvällen satt jag och grät i min säng. Då plingade min mobil. Det var ett meddelande från Markus.
"Kan vi ses på kaféet vid skolan? Jag vill prata."
Jag torkade tårarna och sprang dit. Markus satt vid ett bord längst in. Han såg allvarlig ut. Jag satte mig mitt emot honom och tog ett djupt andetag.
"Markus, förlåt. Jag ska berätta hela sanningen nu," sa jag. Jag berättade om Johans stöld, om hur han gömde pengarna hos mig, och hur rädd jag var när jag hittade dem. Jag berättade att jag hade använt en del av pengarna för att betala hyran, för att jag var desperat.
Markus lyssnade noga. Hans ansikte mjuknade långsamt.
"Jag förstår att du var rädd," sa han sedan. "Men du kan inte ge pengarna till Johan. Då hjälper du en brottsling. Du måste gå till polisen."
"Men då hamnar jag också i fängelse," sa jag.
"Nej, inte om du berättar sanningen frivilligt. Du kan säga att du flydde för att han hotade dig. Och att du nu vill lämna tillbaka pengarna till företaget som han stal från."
Jag tänkte på vad han sa. Kanske hade han rätt. Jag var trött på att ljuga. Jag var trött på att vara rädd.
På fredagsmorgonen gick Markus och jag till polisstationen på Kungsholmen. Jag lämnade över papperspåsen och berättade allt. Polisen lyssnade, och de var förvånansvärt snälla. Eftersom jag hade Johan på sms där han hotade mig, trodde de på min historia. De kontaktade polisen i min hemstad.
Samma kväll, när Johan kom för att hämta sina pengar utanför min lägenhet, stod inte jag där. Istället väntade två poliser på honom. Johan blev gripen för stöld och utpressning.
Eftersom jag hade flyttat ut från Görans lägenhet, som han hade krävt, lät Markus mig bo på hans soffa i två veckor. Under den tiden lyckades jag hitta ett litet studentrum i Flemingsberg, mycket tack vare en tjej jag lärde känna på jobbet. Hyran var billigare och jag hade ett vitt kontrakt. Det var ingen lyx, men det var mitt eget.
Livet i Stockholm blev mycket bättre efter det. Jag slapp vara rädd. Mitt förhållande med Markus blev starkare eftersom vi hade klarat en svår kris tillsammans. När jag tittade ut genom mitt nya fönster en månad senare, kände jag äntligen att jag hade hittat hem. Stockholm var inte längre en farlig plats, det var min stad.