Varelsernas väsande fyllde hela källaren. De rörde sig oerhört snabbt mot oss, snabbare än en människa kunde springa.
"Spring!" skrek Lukas. Han kastade yxan rakt mot den första varelsen. Yxan träffade varelsen i axeln, och den gav ifrån sig ett fruktansvärt, ljust skrik. Det gav oss några sekunder.
Jag sprang fram till Sofia och drog fram en liten fickkniv från fickan. Mina händer skakade så mycket att jag knappt kunde skära av de tjocka repen runt hennes handleder.
"Emma?" snyftade Sofia. "Du måste fly, de kommer att ta er också!"
"Vi lämnar dig inte!" skrek jag, och äntligen lossnade repen. Jag drog upp henne från stolen. Hennes ben var svaga av kylan och rädsla, så jag fick stödja henne över min axel.
Lukas hade plockat upp en av facklorna från väggen och viftade med elden mot de andra två varelserna. De verkade vara rädda för ljuset och hettan, och backade in i skuggorna.
"Kom igen, mot dörren!" ropade Lukas och höll facklan framför oss. Vi sprang mot stentrappan. Källaren kändes plötsligt dubbelt så lång som förut.
Bakom oss hörde vi hur varelserna samlade sig igen. De sprang efter oss. Deras klor krafsade mot stengolvet. Jag snubblade i trappan, men Lukas drog upp mig. Vi kastade oss ut genom den lilla trädörren och ut i snöstormen.
Lukas slängde facklan mot dörröppningen och vi stängde den tunga dörren med full kraft. Det fanns ett järnlås på utsidan, och Lukas lyckades skjuta det på plats precis innan något slog hårt mot dörren inifrån.
Vi backade långsamt. Norrskenet lyste starkare än någonsin över oss. Vi vågade inte stanna för att vila. Vi bar och drog Sofia hela vägen ner från backen vid kyrkan, in mot själva staden, tills vi äntligen såg gatlyktor och hus.
När morgonen kom satt vi på polisstationen i Kiruna. Sofia hade en tjock filt om sig och drack varmt te. Anders, den äldre polisen, satt mittemot oss med en kopp kaffe.
Vi berättade allt för honom. Om dörren till kyrkan, om varelserna, och om hur vi räddade Sofia. Vi trodde att han skulle skratta åt oss igen.
Men Anders skrattade inte. Han tittade länge på oss, sedan tittade han på sina anteckningar. Hans ansikte var väldigt blekt.
"Jag kommer att skriva i rapporten att er väninna hittades sovande i kyrkans källare, efter att ha gått i sömnen," sa Anders långsamt och allvarligt. "Att hon blev rädd för några gamla råttor. Förstår ni?"
"Men det var inga råttor!" protesterade jag. "Det var monster! Du måste skicka ner folk för att rensa ut källaren!"
Anders lutade sig fram över bordet. "Lyssna på mig nu. Vi rör inte källaren. De som bor under jorden låter vi vara ifred. Det är en gammal regel här i norr. Ni hade extrem tur som överlevde. Nu åker ni tillbaka till Stockholm och kommer aldrig tillbaka hit i mörkret."
Vi förstod. Vissa sanningar var för farliga för att skrivas in i en polisrapport.
Nästa dag satt vi på tåget hem. Sofia sov utmattad mot min axel. Jag tittade ut genom fönstret på det snöiga landskapet. Det var otroligt vackert, men jag visste nu att det fanns mörka hemligheter gömda under den vita snön. Vi hade sett norrskenet, och vi hade sett vad det lyste på. Jag kände mig säker på att jag aldrig mer skulle resa norrut.