De röda ljusen borta vid den gamla träkyrkan var svaga, men de rörde sig i ett oregelbundet mönster. Något hände där borta.
"Lukas, kolla," sa jag och pekade ut genom fönstret. "Ljusen vid kyrkan. Tror du att Sofia kan vara där?"
Lukas ställde sig bredvid mig. "Kanske. Vi kan inte bara sitta här och vänta på polisen. Vi måste gå dit."
Vi klädde på oss igen. Den här gången tog Lukas också med sig en yxa från veden bredvid kaminen, ifall vi skulle behöva försvara oss. Stormen hade blivit lite lugnare, och det gröna norrskenet hjälpte till att lysa upp vägen framför oss.
Det tog nästan fyrtio minuter att pulsa genom snön upp till kyrkan. Kiruna kyrka är stor, helt byggd i trä och målad mörkröd. Den såg nästan svart ut mot den snöiga himlen. Runt omkring fanns det gamla gravar täckta av snö. Vi såg inga röda ljus längre.
"Dörren är låst," sa Lukas när han provade det stora handtaget av järn.
"Titta här," viskade jag och gick runt hörnet. På baksidan av kyrkan, nästan helt dold av en stor buske och djup snö, fanns en liten trädörr som ledde ner till källaren. Dörren stod lite på glänt.
Vi tittade på varandra. Vi var livrädda, men vi måste veta om Sofia fanns där nere. Jag tog fram ficklampan och vi smög nerför stentrapporna. Det luktade jord och gammalt trä. Källaren var mörk, men längre fram såg vi ett svagt, rött sken från facklor som satt fast på stenväggarna.
Vi gömde oss bakom några gamla kistor och tittade in i det största rummet. Det vi såg var omöjligt.
I mitten av rummet satt Sofia bunden vid en trästol. Hon grät tyst och hade inga vantar eller mössa. Runt henne rörde sig tre gestalter. De var långa och smala, med hud som såg ut som blek bark. De hade långa, smutsiga klor på sina händer och deras ögon var helt svarta. Det var inga djur och inga människor. De var varelser från en tid långt före vår.
"Varelser," viskade Lukas med skräck i rösten. "Min mormor berättade sagor om dem när jag var liten. De lever under jorden i norr, och de tar vilsna människor som offer."
Jag kunde inte andas. Sagorna var sanna. Ett av monstren gick fram till Sofia och rörde vid hennes ansikte med sina kalla klor. Det väste med samma ljud som vi hade hört på inspelningen.
"Vi måste hämta polisen," viskade Lukas, men hans röst darrade för mycket. "Vi kan inte slåss mot de där sakerna."
"Polisen tror oss inte," svarade jag. "Och om vi går nu, är hon död innan de hinner hit. Vi måste göra något nu."
Men innan vi hann göra en plan, trampade Lukas på en lös bräda. Ljudet ekade i källaren. Varelserna slutade omedelbart att röra sig. Alla tre vände sina svarta ögon rakt mot vårt gömställe. De visste att vi var där.