När vi kom tillbaka till stugan låste vi dörren direkt. Lukas drog för gardinerna. Jag satt på soffan och försökte bli varm. Jag hade Sofias mobil i handen. Ljudet från inspelningen spelades upp om och om igen i mitt huvud.
"Vi måste ringa polisen nu," sa Lukas. Han tog fram sin egen mobil. Han ringde 112. Efter några minuter svarade en kvinna. Lukas berättade att vår vän var borta, att vi hade hittat hennes telefon i skogen, och att det fanns stora fotspår i snön.
Kvinnan i telefonen lät lugn. "Okej, jag skickar en polisbil till er stuga nu. Men stanna inomhus. Vädret är dåligt."
Vi väntade i nästan en timme. Sedan såg vi blåljus genom fönstret. En polisbil parkerade utanför och två poliser kom fram till dörren. Den ena polisen var en ung kvinna, och den andra var en äldre man. Han hette Anders. Han såg trött och allvarlig ut.
Vi öppnade dörren och de kom in i värmen. Vi berättade hela historien för dem. Vi visade dem Sofias mobil och spelade upp inspelningen. Den unga polisen lyssnade noga och skrev i sitt block.
Men Anders bara skakade på huvudet. "Ni studenter dricker för mycket," sa han. "Er kompis gick kanske ut för att röka eller ta luft, och så gick hon vilse i snöstormen. Ljudet på telefonen är bara vinden i träden."
"Men det är inte bara vinden!" sa jag argt. "Och de stora fotspåren då? Det fanns inga skomärken!"
"Om det snöar mycket, smälter fotspår ihop och ser större ut," förklarade Anders. "Det finns inga monster i skogen. Det är bara kallt och farligt."
"Om ni tror att hon har gått vilse, varför går ni inte ut och letar efter henne?" frågade Lukas. Han var också irriterad nu.
"Vi kan inte gå ut i skogen nu," sa Anders bestämt. "Det är mörkt, kallt och snöar för mycket. Om vi går ut nu, kommer vi också att gå vilse. Vi väntar till morgonen. Om vi väntar tills det blir ljust, kan vi skicka ut en patrull med hundar."
"Men hon kan frysa ihjäl!" skrek jag. "Ni kan inte bara lämna henne där ute."
"Jag beklagar, men reglerna är tydliga," sa Anders och satte på sig mössan igen. "Vi återkommer imorgon bitti klockan åtta."
Poliserna lämnade stugan. Vi såg dem köra iväg i snöstormen. Lukas och jag var helt ensamma igen.
"Det är galet," sa Lukas och gick fram och tillbaka i rummet. "De gör ju ingenting. De bryr sig inte ens om ljudet på inspelningen."
"Om vi bara väntar här, fryser Sofia," sa jag tyst. Jag tittade ut genom fönstret. Norrskenet hade plötsligt visat sig. Det lyste upp himlen i grönt och lila, som magiska moln över trädtopparna. Men i det gröna ljuset såg jag något annat.
Långt borta, på kullen nära staden, såg jag kyrkan. Under den gamla träkyrkan fanns det svaga, röda ljus som rörde sig i mörkret.