Lukas och jag stängde dörren snabbt. Det var mycket kallt inne i stugan. Jag skakade, inte bara av kylan utan också av rädsla.
"Vad ska vi göra?" frågade jag. "Vi måste hitta henne."
"Ja, vi måste gå ut," sa Lukas. "Hon kan inte vara långt borta."
Vi tog på oss alla våra varma kläder. Jackor, mössor, halsdukar och dubbla vantar. Lukas tog också med sig en stor ficklampa från sin väska. Vi öppnade dörren och gick ut i den kalla natten.
Snön blåste i luften. Ficklampans ljus var svagt i stormen. Vi lyste på marken framför stugan. Fotspåren var fortfarande där, men de höll på att försvinna under all ny snö.
"Titta, här!" ropade Lukas och pekade. Sofias små fotspår från stövlarna gick rakt in i skogen. Bredvid dem fanns andra, stora fotspår. De var jättestora, breda och hade inga märken från skor. De såg ut som om någon hade gått barfota i snön.
"Vad är det där för djur?" frågade jag nervöst. "En björn?"
"Björnar sover på vintern," sa Lukas allvarligt. "Och de går inte på två ben. Det här är något annat."
Vi följde spåren in mellan de höga träden. Skogen var mörk och tyst. Det var svårt att gå i den djupa snön. Varje steg var jobbigt. Vi ropade Sofias namn hela tiden, men vi hörde bara våra egna röster som ekade mellan träden.
Vi gick i över en timme. Mina fötter och händer gjorde ont av kylan. Jag kände mig mycket trött.
"Lukas, jag orkar inte mer," sa jag. "Och spåren är borta nu. Snön har täckt över dem."
Lukas stannade och lyste med ficklampan runt oss. Han såg ledsen ut. "Du har rätt. Vi måste gå tillbaka till stugan och ringa polisen. Det här är för farligt."
Just när vi skulle vända oss om, såg jag något i snön bredvid en stor tall. Något svart som stack upp. Jag gick fram och grävde med handen.
"Det är Sofias mobil!" ropade jag.
Jag tog upp telefonen. Den var mycket kall, men skärmen fungerade fortfarande. Sofia hade en app för röstinspelning på första sidan, och appen var öppen. En inspelning hade gjorts klockan 03:15, alltså för bara två timmar sedan.
"Lukas, kom och lyssna," sa jag.
Jag tryckte på play. Först hörde vi bara vinden blåsa hårt. Sedan hörde vi Sofias röst. Hon andades snabbt och tungt. Hon lät mycket rädd.
"Den tittar på mig," viskade hon i inspelningen. "Genom fönstret. Den har... inga ögon. Herregud, den öppnar dörren."
Sedan hördes ett ljud som jag aldrig kommer att glömma. Det var inte en människa, och inte ett djur. Det var ett lågt, mörkt ljud som skakade hela mobilen. Som stenar som skrapades mot varandra.
Inspelningen slutade där.
Lukas och jag tittade på varandra. Vi var båda helt tysta. Skogen runt oss kändes plötsligt mycket farligare. Vi sprang hela vägen tillbaka till stugan utan att titta bakåt.