Johan och styrmannen stod på bryggan. Stämningen var spänd.
"Om nödradion är borta, vad gör vi då?" frågade Johan.
"Jag måste försöka reparera motorerna nere i maskinrummet," sa styrmannen. "Du måste hjälpa mig. Vi kan inte lita på någon annan i besättningen."
"Varför inte?"
"För att jag tror att någon hjälpte den som tog radion."
De gick tyst ner i fartyget. Mörkret kändes ännu tätare här nere. Luften luktade olja och metall.
"Vänta här," viskade styrmannen när de kom till en stor dörr. "Jag ska bara hämta verktyg."
Johan stod ensam i korridoren. Han lyssnade efter ljud. Då hörde han en svag röst.
"Hjälp... snälla..."
Rösten kom från ett förråd i närheten. Johan öppnade dörren försiktigt.
Där inne, bunden på golvet, låg Elin.
"Elin! Vad har hänt?" sa Johan och började snabbt lossa repen.
"Det var han," grät hon. "Mannen i kappan. Han tog mina papper och band fast mig."
"Är du skadad?"
"Nej, bara rädd. Flytvästen var för att lura honom, så han skulle tro att jag hoppade. Men han hittade mig ändå."
"Vi måste gå till styrmannen," sa Johan. "Han kan hjälpa oss."
De gick mot maskinrummet. Men när de kom dit, stannade de.
Styrmannen låg på golvet, medvetslös. Ovanför honom stod mannen i den svarta kappan. I handen höll han nödradion.
"Titta vad vi har här," sa mannen och log kallt. "Min lilla rymling, och hennes nya vän."
"Vad vill du?" frågade Johan.
"Jag vill bara se till att den här båten aldrig når fastlandet," sa mannen.
Han tog fram en tung hammare och lyfte den. Med ett kraftigt slag krossade han nödradion i tusen bitar.
"Nu," sa han. "Nu kan ingen höra er."
Han vände sig mot Johan och Elin och drog fram en kniv.