Johan satt på sin stol igen. Han skakade av kyla.
"Var var du?" frågade den äldre mannen.
"Ute," svarade Johan kort.
"Det är inte klokt," muttrade mannen. "Kaptenen borde informera oss. Vi har suttit här i en timme."
Johan tänkte på flytvästen och blodet. Han bestämde sig för att han måste prata med kaptenen själv.
Han gick mot trappan som ledde upp till styrhytten. En skylt sa "Endast för personal".
"Du får inte vara här," sa servitrisen från kaféet när hon såg honom.
"Jag måste prata med kaptenen," sa Johan. "Det är viktigt. Någon har ramlat överbord."
Hon tittade på honom och såg orolig ut. "Kaptenen pratar inte med någon."
"Jag bryr mig inte," sa Johan och trängde sig förbi henne.
Han kom upp till dörren till styrhytten. Den var låst.
"Hallå! Kapten!" ropade Johan och bankade på dörren. "Öppna dörren!"
Ingen svarade inifrån.
"Öppna dörren, vi måste vända! Någon är i vattnet!"
Dörren öppnades plötsligt. Det var styrmannen.
"Vad skriker du för?" sa han argt.
"Ni måste stanna. Nej, ni står ju redan stilla. Ni måste leta i vattnet. Jag hittade en blodig flytväst."
Styrmannen tittade bakåt i rummet. "Kaptenen är inte tillgänglig."
"Vad menar du med inte tillgänglig? Han styr ju båten!"
"Kaptenen har stängt in sig på sitt kontor. Han vägrar komma ut," sa styrmannen med låg röst. "Vi kan inte få i gång motorerna utan hans nyckel."
"Varför har han stängt in sig?" frågade Johan.
"Jag vet inte," sa styrmannen. "Men han sa att någon ombord vill döda honom."
Johan kände hur magen vände sig. Han kom att tänka på mannen i den svarta kappan, och på Elin.
"Vi måste ringa efter hjälp," sa Johan. "Har ni radio?"
"Vi har försökt," sa styrmannen. "Men det finns ingen signal. Och nödradion är borta."
"Borta?"
"Ja, någon har tagit den," sa han.
Johan förstod att detta inte var en olycka. Någon hade stoppat färjan med flit.