Mannen kom långsamt närmare. Kniven glänste i ljuset från hans ficklampa.
"Du har papperen," sa Elin. Hennes röst var stadig nu. "Varför måste du döda oss också?"
"För att ni vet vem jag är," svarade mannen. "Och mina arbetsgivare gillar inte lösa trådar."
Johan visste att han måste göra något, och han var tvungen att göra det snabbt. Han såg en brandsläckare på väggen bakom mannen.
"Om du dödar oss," sa Johan och tog ett steg åt sidan. "Då måste du döda kaptenen också. Han vet att du är här."
Mannen skrattade till. "Kaptenen är feg. Han stannar i sin hytt."
Medan mannen pratade, kastade sig Johan framåt, inte mot mannen, utan mot väggen. Han grep brandsläckaren och vände sig om i en enda rörelse.
Han sprayade det vita skummet rakt i mannens ansikte.
Mannen skrek av smärta och överraskning och tappade kniven. Johan tvekade inte; han slog brandsläckaren i huvudet på mannen, som föll ihop på golvet.
"Snabbt!" skrek Johan. Han vände sig till Elin. "Ta hans ficklampa och kniven."
Elin gjorde som han sa. Samtidigt började styrmannen på golvet att röra på sig. Han stönade och höll sig för huvudet.
"Vad... vad hände?" frågade styrmannen.
"Han förstörde radion," sa Johan. "Och han försökte döda oss. Vi måste låsa in honom innan han vaknar."
De släpade mannen till förrådet där Elin hade varit bunden, och låste dörren utifrån.
"Kan du laga motorerna utan kaptenens nyckel?" frågade Elin styrmannen.
"Jag kan koppla förbi säkerhetssystemet," sa han. "Det tar lite tid, men det går."
Efter fyrtiofem minuter av intensivt arbete hörde de äntligen ett underbart ljud. Motorerna hostade till, och sedan började de vibrera jämnt. Ljuset i salongen tändes igen.
Några timmar senare anlände färjan till fastlandet, där polisen redan stod och väntade, kallade av kaptenen som till slut hade hittat sin egen dolda satellittelefon.
Johan och Elin stod på kajen och andades in den kalla morgonluften.
"Tack," sa Elin. "Utan dig hade jag inte klarat det."
"Vi gjorde det tillsammans," sa Johan och log. Färjans äventyr var äntligen över.