Linus och Elsa gick mot stenen. När de kom närmare såg de att det var en gammal bänk av sten.
"Den här är ny," sa Elsa förvånad. "Den fanns inte här för femtio år sedan."
Linus gick fram till bänken. Det fanns en liten metallskylt på den.
"Det står något här," sa Linus.
Elsa böjde sig fram och läste texten på skylten. Hon började gråta.
"Till min älskade Elsa," stod det på skylten. "Jag kunde inte komma till dig, men jag byggde den här bänken så att du alltid har en plats att vila. Din Gustav."
"Gustav," viskade Elsa. "Din morfar."
Linus kände hur han också blev ledsen. Hans morfar hade älskat Elsa hela sitt liv. Han hade byggt bänken i hemlighet.
Senare den veckan ordnade Linus en middag. Han bjöd in sin mamma och Elsa. Det var nervöst i början, men när Elsa visade breven och berättade om Gustav, började hans mamma gråta.
De gamla bråken mellan familjerna kändes inte viktiga längre. De satt tillsammans, drack kaffe och pratade om kärlek och minnen.
Linus visste att hans morfar skulle ha varit glad. Mysteriet var löst, och familjerna var äntligen tillsammans igen.