"Adressen är nära Lund," sa Linus. "Vi måste åka dit."
Elsa nickade. "Jag vill se platsen igen. Kanske finns det något där."
Linus stängde butiken och de gick till hans bil. De körde ut ur Malmö. Solen sken och det var en fin dag.
"Sväng vänster här," sa Elsa och pekade på en liten väg.
De körde på små vägar i tjugo minuter. Elsa berättade mer om Linus morfar. Hon sa att han var snäll och alltid glad. Linus gillade att höra berättelserna. Han kände sig närmare sin morfar nu.
"Stanna bilen," sa Elsa plötsligt. "Där är det."
Linus stannade bilen. De steg ur.
Men det fanns inget speciellt där. Det var bara ett stort, tomt fält. Inga träd, inga hus. Bara gräs.
"Är du säker på att det är rätt plats?" frågade Linus besviken.
Elsa tittade runt. Hennes leende försvann.
"Ja, det här är platsen," sa hon ledset. "Vi brukade sitta under ett stort träd här. Men trädet är borta."
De stod tysta. Det kändes svårt.
Men plötsligt såg Linus något. Långt borta, vid kanten av fältet, stod en liten sten.
"Vad är det där?" frågade han och började gå mot stenen.