"Har färjan åkt?" frågade Johan och andades tungt. Han var i terminalen. Klockan var kvart i tolv på natten.
"Du har tur," sa kvinnan i kassan. "Den sista färjan går om fem minuter. Men du måste skynda dig. De stänger snart."
"Tack," sa Johan och tog biljetten.
Det var kallt ute. Vinden blåste från havet. Johan sprang ombord på båten.
"Biljetten, tack," sa en vakt vid dörren. Han var stor och såg allvarlig ut.
Johan visade biljetten och gick in i rummet. Det var nästan tomt. Bara några passagerare satt där.
"Ursäkta," sa Johan till en äldre man. "Är platsen bredvid ledig?"
"Ja, varsågod," svarade mannen. "Det är inte många som åker nu."
"Nej," sa Johan. "Men jag måste hem. Min dotter är sjuk."
Båten började åka. Motorerna lät högt.
"Vill du ha kaffe?" frågade en servitris.
"Ja, tack," sa Johan. "En stor kopp, svart. Och en ostsmörgås, tack."
"Det blir sjuttiofem kronor."
Johan betalade och tittade ut genom fönstret. Det var mörkt. Han såg inte havet, bara regnet mot glaset.
"Ursäkta mig," sa en kvinna och satte sig mittemot Johan. Hon såg nervös ut. "Vet du hur lång tid resan tar?"
"Ungefär tre timmar," svarade Johan.
"Tre timmar..." sa hon och tittade ner. Hon skakade.
"Är du okej? Du ser kall ut," frågade Johan.
"Jag vet inte," sa hon. "Jag fryser inte. Men jag tror någon följer efter mig."
Johan tittade runt. Han såg en man i svart kappa i hörnet. Mannen tittade på dem.
"Vem då?" frågade Johan tyst.
"Han där," viskade hon. "Han var på samma buss. Och han stod bredvid mig i terminalen."
"Kanske han bara åker samma väg," sa Johan. "Det finns inte många ställen här."
"Nej, det är något fel," sa hon. "Jag har viktiga papper med mig."
Plötsligt lät motorerna konstigt. Ett högt ljud hördes. Sedan blev det tyst.
"Vad händer?" frågade den äldre mannen och reste sig.
Ljuset slocknade. Det blev mörkt. Bara nödutgångarnas skyltar lyste grönt. Båten hade stannat mitt på havet.
"Vattnet är kallt, men lögnerna är kallare," viskade kvinnan.